Hej på er. Jag har landat i Panoramavardagen och har mest jobbat sedan sist. Några dagar har varit mulna och det har varken gått att se bergstopparna eller helikoptrarna som surrar omkring någonstans där uppe, men mest har det varit varmt och soligt.
Det våriga vädret har haft sina bieffekter. Förutom att jag fått en härligt knallröd nyans i ansiktet har all snö smält bort vilket ju för en skidanläggning är aningen opassande. All snö inkluderar också snön på vårt tak, och av denna händelse framkom att fönstret i mitt nya sovrum inte är riktigt tätt. Så en kväll somnade jag till ljudet av ett inomhusregn.
Min arm begränsar antalet arbetsuppgifter jag klarar av, och hittills har jag endast stått vid rullbandsliftarna och skannat biljetter samt finslipat min enhandsskottningsteknik. Vi börjar bli kompisar, jag och alla rullbandsliftbesökare, under de dagar jag håller mig hysat levande mellan kaffepauserna (mina ride breaks har blivit coffee breaks). Övriga dagar är vår relation korthugget professionell. 
Ibland är vår chef nöjd med oss och då kan detta hända under morgonmötena. Även om stämningen aldrig är så trött som under morgonmötena och även om belysningen är lysrörig är det så härligt att få vara med på dem igen. Att få dra på sig den blå-orangea jackan och vara en av dem som driver berget framåt. Nackdelen är att man inte har någon radio när man bara skannar biljetter, så lite av viktighetskänslan försvinner.
På kvällarna turas jag och James om att annonsera att middagen är klar, de andra diskar ibland men oftast inte. Vissa kvällar är Dirty Dancing- och glasskvällar, andra kvällar är Cards Against Humanity- och ölkvällar. Och vi har fått mer användning av våra rosa takgirlanger.
Over and out.