Mina glasögon ligger kvar någonstans hemma, förmodligen under en massa saker. Alla skyltar är suddiga. Ändå rör jag mig säkert mellan röntgenvåningen, gipssalen och gratiskaffet i väntrummet utanför ortopedmottagningen. Jag har vandrat dessa ljusrörskorridorer många gånger nu.

Gratiskaffet hinner kallna innan läkaren säger att alla ben sitter på rätt plats, att de snart troligtvis även kommer att sitta ihop. Jag tänker på all ost jag ska hyvla när de gör det, men sen kommer jag på att jag är vegan. Och att det ändå inte finns några osthyvlar i Kanada.

Mamma hyvlar åt mig, när vi någon halvtimme senare äter lunch hemma och jag vill ha gurka på min macka. Mamma, som mindre och mindre är en vårdnadshavare och mer och mer en vän. För när hon har åkt har jag ett av mitt livs vuxnaste ögonblick när jag dricker svart perkulatorkaffe och betalar fakturorna för alla mina sjukhusbesök, skannar och mailar kvitton till mitt försäkringsbolag. Jag klarar mig själv.

Perkulatorkaffet hinner kallna innan skannern skannat klart, och när jag sörplar i mig det sista kalla tänker jag på det där livet, det som man är mitt uppe i. Ibland, tänker jag, går ben av. Ibland får man lägga alla sina gå-upp-klockan-kvart-i-fem-och-städa-toaletter-pengar på dyra flygbiljetter och ibland blir ingenting som man tänkt sig. Men oftast, tänker jag.

Är det jävligt fint ändå.