Idag gick låset till vår dörr sönder. Ett sånt där elektroniskt, som är bra när det funkar men väldigt inte bra när det inte funkar. Så jag kom hem, så när som på någon meter, stod utanför och bankade tills James vaknade och släppte in mig. Sedan fick vi turas om att stanna hemma för att låta bli att låsa ut oss själva, tills vi kom på att vi kunde byta batterier i låset. Då var det inte sönder längre.

Igår åt jag hamburgerbröd till frukost, för åtgångens skull. Hela vår frys är full av hamburgerbröd. Grillsäsongen har dragit igång uppe på Panorama och gästerna drar innan de hunnit göra slut på matvarorna de köpt på sig, så hotellrummen är fulla av kvarlämnat grillbart. Mina housekeepingroommates plockar på sig, kommer hem med svarta välfyllda säckar. En kväll hade vi tio pers över på barbeque, bjöd på hittad mat från ett och samma rum. Oöppnade korv- och hamburgerpaket. Ketchup och champinjoner. Bostondressing. Ett kilo coleslaw. Hamburgerbröd.

I förrgår jobbade jag, lät aldrig min högtalare tystna medan föräldrar och barn åkte upp för mattan och ned igen, upp för mattan och ned igen. Hur kan det vara så kul att åka upp. Hur kan det vara så kul att åka ned. Hur kan föräldrar ha sådant tålamod. Och jag är rädd, att jag aldrig kommer att kunna lyssna på mina låtar igen utan att koppla samman dem med långa dagar av stirrande på denna jävla matta.

Och hela tiden är det en sån där vårig känsla i luften ni vet.
Solen är varm
men egentligen är det kallt
och färgerna
är sådär yra och nyvakna.

Och jag vill men vill verkligen inte sova, på bussen hem efter jobbet. De grantäckta solpyntade bergen är för maffiga för att blunda sig förbi. Så jag håller mig vaken.

Det är så vackert allting.