Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Dag 3 - Vancouverhäng och den livsviktiga Anita

Och så blev det så, att vi hamnade i ett vårvancouver med rosablommiga trädkronor på solsidan av vägarna, på skuggsidan fortfarande knoppar. Linneväder, under vissa utvalda promenadstråk. Främst för de med karaktär. Själv adderade jag istället till min samling av tjocktröjor, i en thrift shop med dinosaurier på provrumsväggarna. Det gick nog åt en hostelnatt där inne, inte alls i linje med vår uppskattade dagsbudget, fastän min roadtripsväska redan är mer fylld än vad det arma blixtlåset nog egentligen klarar av. Men. Det är så svårt att inte köpa när det är dinosaurier på provrumsväggarna. När man ser lite Vancouvertjusig ut i sin bästa läppstiftsnyans. Jag får klura ut något.
För att kompensera för alla klädinköp, och för all svindyr downtownparkering vi också hade glömt bort i budgeten, åt vi gratislunch i hamnen. Smuggelbagels från hostelfrukosten, på en gräsplätt under ett rosablommigt parasoll. Fingrarna blev kladdiga av jordnötssmör medan vi diskuterade punkterna på vår att-göra-lista.
 
Köpa konservöppnare. Check.
 
Sälja utrymmeskrävande skidutrustning. Check.
 
Boka färja. Check.
 
Kopiera Anita. Inte Check.
 
Anita är någon vårt liv kretsar mycket kring just nu. Mycket hänger på henne. "Är Anita med?" har blivit vårt sällskaps mest använda replik, en replik som hittills alltid följts av några sekunders panikartad pulshöjning innan den efterlängtade utandningen. Det finns, olyckligt nog, bara en enda Anita.
 
Vår bilnyckel.
Eftermiddagssolen speglade sig i asfalten och Linnea drog ned solglasögonen från pannan. Återigen hade vi lyckats pricka in rusningtimmarna, de verkar förresten vara rätt ständigt pågående, och jag försökte räkna hur många av Vancouverbilisterna som blev tilldelade epitetet "klappträ". Men vi kom fram, och fick uppleva rusningen från trottoaren istället. Det är intressant det där, att när man är fotgängare beter man sig precis som de fotgängare man svär åt från positionen bakom ratten. Och vice versa.
 
Fifi lyckades sälja sina skidor, jag lyckades köpa ännu mer kläder jag inte kommer att få plats med. Och ett fempack nudlar, som fick agera någon slags kompensation för alla klädinköp. Från och med nu är det endast nudlar.
Det hade blivit mörkt, när vi återigen downtownparkerade bort våra sparpengar. Fifi gjorde finfin debut bakom ratten på hemvägen, och jag vandrade den sista biten tillbaka till hostelet med mitt nudelpaket i handen för att den inte fick plats i min överfyllda ryggsäck. Kände mig backpackig.
Middag blev microvågsugnskokad pasta med London Drugs-sås. Och oliver. Sedan gjorde vi oss Vancouverfina, för lite riktigt klubbande efter fem månader med samma DJ och samma femton låtar. Det var nice.