Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Dag 10 - Bergsbestigningsdagen

Klockan var sex när mitt telefonalarm ringde, mitt gå-upp-och-titta-på-soluppgången-alarm. Jag var redan vaken, hade väntat på den obarmhärtiga signalen, för det hade varit en kall natt med få sömntimmar. Det visade sig ganska snabbt att väderstrecken var helt fel för soluppgångstittande, men det gjorde inte så mycket. Jag smet in i hostelets kök för att värma mig istället, åt ensamfrukost och hade kvalitetstid med mig själv. Jag pressade mina fötter mot elementen under bordet och såg solljuset leta sig närmare och närmare. En fin morgon.
Fler och fler ansikten kikade ut ur tältet och när vi var fulltaliga var det dags för dagens prestation: bergsbestigning. Vi hade sett ut en hike som enligt utsago skulle innehålla en stigning på 730 höjdmeter och ta fem timmar att genomföra. Mathilda, som var i sitt esse, tog täten. Hon kilade iväg över trädstammar och lerpölar och någon gång då och då såg man hennes gröna ryggsäck skymta förbi där framme.
Klafset från våra skor i leran blandades med fågelkvitter och Olivia försökte lära oss lätena. Jag hade tre lager på mig på överkroppen, för kallt när man stod stilla men för varmt när man gick. Då och då hördes en avlägsen båtmotor och ju högre vi kom desto mer av det glitterblå havet gick att skymta mellan träden.
Det blev brantare och brantare och skyltarna med höjdangivelser, de som var utplacerade var hundrade höjdmeter, dök upp med allt kortare tidsintervall. Tills vi till slut var högst högst uppe. Det är en så mäktig känsla, att vara över allting annat. Min soppkonserv smakade fantastiskt där uppe.
Olivia, precis efter att hon spottat första örnen. Sammanlagt tror jag vi fick det till sju stycken till slut, som cirklade omkring där ovanför oss.
Efter en av mitt livs bättre lunchpauser var det dags att gå ned igen. Nästan sju timmar tog det till slut, att genomföra vandringen. Nere på marknivå var jag så där härligt mör i kroppen, så där att benen nästan inte ville lyda. Vi åt återhämtningsnudlar och sedan var det dags att åka in mot fastlandet igen, i samma båttaxi som kört oss till ön ganska precis ett dygn tidigare. Havet glittrade och bruset från vågorna överröstades av bruset från Travis Scott genom en radiohögtalare som nog egentligen verkligen inte var till för musikuppspelning.
På kvällen åt vi traditionsenliga nudlar, denna gång i motelsängar, och duschade bort bergsbestigningssvetten. Somnade riktigt jävla gott.