Det kanadensiska kaffet är blaskigt, det blaskigaste jag stött på, och det gör mig trött snarare än pigg. Det här var inget undantag, det som jag drack under vår sista måltid tillsammans. Ian, Alyssa, James och jag. Lägenhet 2312. Utefrukost, för att köket hemma var nystädat och kylskåpet ekade tomt. Jag tänkte på hur fina de är, de tre, och hur mycket det suger att våra hem ligger så långt ifrån varandra som två hem möjligtvis kan ligga. Jävla underbara australiensare.
Det var vårigt ute, sådär friskt och nyvaket. Vi gick ned till sjön, en sista gång, spelade en sista omgång Exploding Kittens. Jag vann, Alyssa förlorade. Bästa tänkbara utfallet. Och så gick vi hem från sjön en sista gång.
Lägenheten var tom, kal. Det friska och nyvakna letade sig in genom den öppna balkongdörren, fick allting att bada i solljus. Vår hyresvärd kom och visade upp sig och vi visade upp vårt nogsamt städade kylskåp, och vi fick faktiskt tillbaka hela säkerhetsdepositionen. Äntligen fick jag se hur de ser ut, de där 100-dollarssedlarna. Sedan kom bussen mot Calgary, den som jag och James skulle med. Vi fick mirakulöst in våra resväskor i det överfyllda bagageutrymmet, medan Alyssa och Ian stod bredvid och iakttog. Och sedan åkte vi, och jag har ingen aning om när jag får se dem igen. Jävla underbara australiensare.
Det kanadensiska kaffet gör mig trött snarare än pigg, och den kringelkrokiga vägen mellan Invermere och Calgary var sövande. Jag kämpade emot mina tyngre och tyngre ögonlock, för det som var runtomkring var för vackert för att sova bort. Spetsiga bergstoppar, orörda glaciärer. Granar som precis befriats från de sista snöresterna. Berg får mig att känna mig så liten, på ett bra sätt. Den genomgående känslan under hela bussresan var att jag åkte åt fel håll.
Och så kom vi till Calgary, där jag kramade om min sista australiensare. Ett till hejdå. En kort taxiresa till nästa bussterminal, med en chaufför som gav oss sightseeing och några extra taxametermeter. Egentligen var sträckan promenerbar, men vi snittade 4,25 väskor och 1,75 armar per person så att gå kändes inte som ett faktiskt alternativ. Framme. På bussterminalen fanns Hot Fresh Food, precis vad vi ville ha. Eller, precis vad resten ville ha. Själv hade jag påbörjat mitt liv som Roadtripper On A Budget och hade innan avfärd fyllt min mattermos med det enda som vårt utplockade kök hade att erbjuda, nämligen havregrynsgröt och röda linser. Det var ätbart, i alla fall halva måltiden igenom. Jacob och Markus åt pommes och jag var tvungen att fly ut genom lokalen med Hot Fresh Food för att lukten av friterat blev för mycket att hantera.
Och nu. Nu sitter vi på bussen. Jag, Linnea, Fifi, Mathila, Calle, Markus och Jacob. Om fjorton timmar är vi framme i Vancouver, där Calle, Markus och Jacob ska bo på ett annat hostel innan de åker hem. Ännu mer hejdå. Olivia ansluter senare i veckan, och då har vi förhoppningsvis en bil. Vi får se hörni. Vi får se.