Framtiden. Detta svindlande, väldiga fenomen som upptar en oproportionerligt stor del av min tankekraft. Detta, som i eftermiddags ännu en gång diskuterades över Victorias köksbord, över de perfekt ugnsgräddade kolakakorna som inte gick att lyfta utan att de föll isär. Detta, som stressar mig fastän jag inte för mitt liv kan förstå varför jag låter det göra det.

När jag var liten skulle jag bli koalaskötare. Möjligtvis kunde jag också tänka mig att ta hand om delfiner, men allra helst skulle det vara koalor. Efter en tid lockade inte koaladrömmen längre; jag blev äldre och började på friidrott, och min nästa framtidsplan blev således att bli världens bästa trestegshoppare. Efter ett par gymnasieår, en del framtidsprat och ett öppet hus på KTH började jag tänka att trestegandet kanske på något sätt skulle gå att kombinera med arkitektprogrammet, nog mest bara för att jag hörde att det i utbildningen ingick en kurs i kroki. Efter mitt Kenyaår lade jag trestegsplanerna helt åt sidan och började föreställa mig en framtid som arkitekt. Eller kanske miljövetare. I några dagar var jag helt inställd på att starta en livsmedelsbutik där allt säljs i lösvikt, och nu är jag fast besluten om att bli journalist.

Vem vet vad det är imorgon.

Detta svindlande, väldiga fenomen som upptar en oproportionerligt stor del av min tankekraft. Kanske blev vi inte så mycket klokare, men nog var jag lite lättare om hjärtat när jag begav mig från köksbordet och hemåt. För Victoria är nästan lika bra att vädra tankar med som hon är på att baka kolakakor.

Jag var träningsklädd och bestämde mig för att springa hemåt. Jag sprang i en stad som var gul lila och orange, som var skymningsblå, som var svart och upplyst av ljus från gatlyktor och cykellysen. Jag sprang genom färgspektret, genom solnedgången.

Det slutade med att jag sprang alla de åtta kilometrarna hem, fastän jag hade tänkt stanna på vägen för att hoppa på bussen. Jag kom in i något slags trans. Jag sprang en tankerensarrunda.

För det finns ingenting mer meningslöst än att tänka på framtiden. Framtiden händer hela tiden. Den är inte ett tillstånd som jag helt plötsligt kommer att befinna mig i. Den är flyktig. Framtiden pågår medan jag funderar på vad jag ska göra med den. Från och med nu ska jag därför leva i den framtid som är just nu. Så att jag inte missar den medan jag planerar kommande framtider.

Så. Ikväll ska jag lägga detta svindlande, väldiga fenomen åt sidan. Ikväll ska jag inte låta det stressa mig.

Ikväll ska jag sova.