Vissa dagar. Är allting klart och skarpt och färgerna är mättade. Är varje liten detalj som förbipasseras varje dag ett konstverk. Är varje låt som slentrianlyssnas på varje dag ett rus. Är varje förbipasserande människa värd ett leende med tänderna. Inte ett fotoleende utan ett genuint, äkta, för att käkmusklerna inte går att styra. Är kroppen fylld av koffein och idéer. Är sinnet för litet för att rymma all inspiration som inte riktigt vet hur den ska ta form.

Och då känns det mer lockande att stanna uppe och se solen gå ned och upp över radhustaken än att gå upp klockan halv fem och städa toaletter imorgon.