Kategorier

Arkiv

Om mig

Elsa. 20. Tog studenten från Svenska skolan i Nairobi och hamnade på en skidresort i Klippiga bergen som ett resultat av framtidsångest och brist på bättre saker att göra. Försöker här lära mig att åka skidor, översätta min personlighet till engelska och lägga mindre pengar på varm choklad och mer pengar på hyra. Bloggens främsta målgrupp är min mormor och mitt framtida jag. Välkommen du med.

Midsommar 2016

Det är midsommarafton och jag sitter på pendeln mellan Uppsala och Stockholm, iakttar det sedvanligt mulna och duggiga midsommarvädret genom en regndroppsprydd fönsterruta. Jag är på väg mot en tillställning i överflöd, där mer mat än i närheten av vad som kommer gå åt kommer serveras, där ost som kostade 32 kronor per 200-gramsförpackning kommer ätas, där tillräckligt med sovplatser åt alla kommer finnas.

En midsommaridyll.

Det är midsommarafton och den halvfulla pendeltågsvagnen fylls i höjd med Rotebro av en melodi framförd av en skrovlig, läspande stämma, ackompanjerad av ett taktfast skramlande från några få slantar i botten av en pappmugg. Den skrovliga stämman tillhör en kvinna som sjunger om att hon inte har något hem, att hon inte har någonstans att sova. Istället för att denna folkhögtid vara med eventuella nära och kära åker hon fram och tillbaka mellan Uppsala och Älvsjö, ler och önskar de få personer som ser till att det taktfasta skramlandet ökar i styrka en trevlig midsommar. Kanske kommer hon att tillbringa natten utomhus i det sedvanligt kalla och ruggiga midsommarvädret.

Det är midsommarafton och de tågsäten som ej är upptagna täcks i höjd med Sollentuna ett efter ett av bilder på en och samma familj som hålögt stirrar på fotografen. Bilderna plockas sedan en efter en ihop, utan att någon pendeltågsresenär så mycket som ens lyft blicken från sin telefonskärm. Kanske kommer familjen inte få något att äta ikväll.

Det är midsommarafton och en kvinna går i höjd med Ulriksdal med en tom pappmugg fram och tillbaka genom pendeltågsvagnen och framför på ett språk som ingen behärskar ett buskap som alla förstår. Kvinnan ler ett leende bakom vilket desperationen i ögonen lyser igenom mer och mer, allteftersom folk mer och mer resolut stirrar ned i golvet. Kanske kommer kvinnan i natt komma hem till sin familj utan en enda liten krona.

Det är midsommarafton och i sedelfacket i min plånbok ligger sedan min studentmottagning en hopvikt femhundralapp. Jag hör mig själv mumla att jag inte har några kontanter och tror att det leende som ska föreställa medlidsamt på något vis rättfärdigar lögnen. Jag tänker på den där skjortan jag halvt motvilligt lämnade kvar på Emmaus ett par dagar tidigare. Jag låter bli att tänka på det lidande som finns mitt framför mina ögon. Om jag skulle tänka tanken fullt ut och jämföra den där skjortan med mat i en hungrig själs mage eller tak över en kall själs huvud skulle jag bli tvungen att lämna ifrån mig femhundralappen, alternativt acceptera vilken självisk jävel jag är. Så jag låter bli.

Det är midsommarafton och en vemodig känsla följer och fyller mig hela vägen från pendeltåget till tunnelbanan till slutstationen till det stora vita husets stängda dörr. Sedan försvinner allt. Vi får vår midsommaridyll. Vi äter inte ens hälften av vår mat, inte ens en fjärdedel av vår ost. Vi skrattar sjunger dansar dansar bort allting. Det är så lätt att dansa bort allting. För varför ska jag ge upp min skjorta för att rädda någons liv. När det är så lätt att tänka bort allt det hemska.

Det är midsommarafton och jag är en självisk jävel precis som alla andra. Och min femhundralapp stirrar äcklat på mig varje gång jag öppnar plånboken.

I en idyll på bekostnad av så många andra.

Matilda

Så fint skrivet käre vän <3