Jag har jobbat färdigt för dagen men det väller och bubblar och det finns ingen riktig stans för allt att ta vägen. Det vällande och bubblande har inte riktigt försvunnit när jag ett par timmar senare sitter i Mathildas lägenhet i glappet mellan slutet av min dag och början av hennes, men under den enda måltiden som infaller då vi båda är vakna är känslan inte lika påtaglig.
Jag vandrar hemåt tidigt under en himmel som skiftar i blått och gult och lila och rosa och jag tänker att det inte gör så mycket att min kväll tar slut innan alla andras ens börjat. Inte idag i alla fall. För jag inser, när jag går där i skenet av alla färgskiftningar, att det inte spelar någon riktig roll vad jag gör. Det som spelar någon roll är känslan inuti. Jag kan göra exakt samma sak två olika dagar och älska det den ena gången och hata det den andra. Situationen är konstant och tolkningen av den är upp till mig, om än mer indirekt än direkt.
Och jag inser, när jag går där i skenet av alla färgskiftningar, att jag älskar ensamheten mer än vad som är bra för mig. Jag vill ofta vara ensam när jag egentligen behöver sällskap, och det blir någonting destruktivt över det hela.

Jag vandrar hemåt under en himmel som skiftar i blått och gult och lila och rosa. Och kanske börjar jag få ordning på allt det där vällande och bubblande som inte riktigt vet var det ska göra av sig. Kanske börjar jag få ordning på detta liv och alla känslor.

Kanske.