För ett par veckor sedan såg Matilda en lapp uppsatt på skolans anslagstavla. Bland alla ord som stod på lappen stod ett ut – ordet fika. När ett sådant ord dyker upp på en lapp framför en finns bara ett alternativ.

Så idag klockan 13.40 svängde en röd Arsenal-matatu in på skolans område för att hämta upp oss. Den gav upphov till en del roade blickar, vår wazungufyllda minibuss som dundrade förbi. Efter en svettig resa kom vi fram till kafferepsdestinationen som visade sig vara Världens. Finaste. Hus. med Världens. Finaste. Tomt. Svenskföreningen i Kenya, en organisation som jag hörde talas om för första gången idag, var arrangörer, och huset vi var vid hyrdes av en av styrelsemedlemmarna för denna organisation. Huset var från 40-talet och helt overkligt fint. Hon berättade att de ska bygga ett nytt hus på den bredvidliggande marken (som för övrigt hade en helt M-A-G-I-S-K utsikt över Ngong Hills) och att hennes dotter som är nybliven arkitekt har ritat detta hus. Och jag kände under tiden hon stod och pratade hur min puls höjdes, hur jag närmade mig extas. För det där är drömmen. Det är verkligen drömmen. Precis det där vill jag göra. Tänk att få rita sitt eget jävla hus från grunden och sedan se det byggas. Tänk. Så hela den upplevelsen gav mig lite motivation att senare på kvällen tillsammans med Hanna slå mig ned framför datorn och googla bakgrundsfakta till vårt ångestångestångestgymnasiearbete. För om inte det blir klart kommer jag inte få någon gymnasieexamen och då kan jag ge upp alla arkitektdrömmar. Och jag börjar mer och mer inse att det är det som jag vill göra.

Fikat var förövrigt fantastiskt. Jag förstod inte förrän de nuddade mina läppar hur desperat min kropp längtat efter hallongrottor och chokladmuffins. Ett tag kändes det som om vi satt och föråt oss på alla kakor i en trädgård tillhörande en farmor i ett högsommar-Sverige istället för i Kenya. Det var en väldigt mysig dag.