I morse klockan kvart över sex ljöd alarmet. Denna gång tog det emot extra mycket att häva sig upp ur sängen, mycket för att en stor del av internatet skulle på safari i Amboseli medan jag skulle till Lake Magadi tilllsammans med resten av naturarna för att ta vattenprover. Ja, ni hör ju. Utsikten längs vägen till sjön var dock fin; med bergutsikt åt båda håll åkte vi in och ut genom moln medan solen letade sig allt högre upp på himlen. Fjärilar svärmade kring bussen och ibland stod det ett gäng åsnor mitt på vägen och vi fick helt enkelt köra av och köra bredvid för att komma förbi. Själva vägen var dock inte lika fin som utsikten, och sträckan tog väldigt lång tid i förhållande till dess längd. Vår chaufför gasade på och för att sedan tvärbromsa för att mildra smällen av alla de gropar som vägen mer eller mindre utgjordes av. Titt som tätt kände man sätet försvinna under sig och alla morgontrötta individer vaknade till lite då och då av att huvudet slogs mot en fönsterruta eller en armbåge. Jag försökte desperat hitta en skön position att sitta i samtidigt som envisa flugor inte ville lämna mig ifred, samtidigt som jag kände min hjärnsubstans skakas om, samtidigt som svett flödade ut från varenda por i min kropp.

 

Fyra och en halv timmar tog det att åka till Magadisjön, en timme tog det att ta vattenprover och att äta lunch, fyra och en halv timmar tog det att åka hem igen. Naturarlivet <3333333 (00:or eller hur gamla ni är ni som går i nian nu, tänk noga igenom vad det är ni vill göra av ert liv innan ni skickar in er gymnasieansökan) Jag har nog ägnat en del lördagar åt trevligare saker allt, det måste jag erkänna.  

 

Men sen när vi kom hem serverades det för första gången någonsin TACOS! Som om kökspersonalen visste att tjugo traumatiserade naturvetade med tröstätningsbehov var i antågande. Så jag glömde bort att vi skulle ut och äta senare och glufsade glatt i mig, vilket kanske var lika bra med tanke på att vi senare inte hittade vägen till restaurangen vi skulle till utan irrade fram och tillbaka på Westlands gator. När vi sedan väl kom fram visade sig restaurangen vara mer åt bar- än restauranghållet med högre musik än våra redan dunkande huvuden klarade av. Så vi vände tillbaka till ett alternativt middagsställe där vi fick snabba på med ätandet för att hinna tillbaka till internatet i tid. Det blev många förvirrade samtal till boardingen från min sida denna afton, haha.

 

Och sedan när vi kom hem var vi alla helt slut, så istället för att gå ut som varit plan A däckade vi i sofforna på zebrabalkongen.

 

Dagar blir inte alltid som man har tänkt sig. Men det gör faktiskt inte så mycket, för utan det fula skulle vi inte uppskatta det fina. Och när jag senare tänker tillbaka på denna dag då ingenting blev som det skulle kommer jag nog göra det med en varm känsla i bröstet.