Det händer igen.

Det där som hände i somras. När mamma diagnostiserade mig med stressabstinens, när skolan hade slutat och jag ändå inte kunde koppla av utan var helt uppstressad i efterhand. Stressad ända  in på bara skinnet.
Det är mycket i skolan nu. Jag har tappat räkningen på hur många uppsatser som ska skrivas och utöver det börjar proven kasta hånfulla blickar åt mitt håll, men jag tror ändå inte att det är det som är problemet. Jag kan inte koppla av utan det känns som om allt jag gör måste leda någonstans, måste ha ett syfte. Till och med mitt avkopplande måste vara en prestation, annars åker mitt hjärta upp i halsgropen och slagfrekvensen stiger. Jag kan inte göra ingenting.

Annars är det lite upp och ned. Jag pendlar mellan att vara den lyckligaste människan på hela denna planet och att ligga i min säng och stirra upp i mitt myggnät med en skavande känsla i bröstet. Det finns inget riktigt däremellan och jag vet inte om någon sida egentligen dominerar över den andra. Ibland känns allting bara så rätt och genombra och ibland vill jag bara sitta på nåt mysigt uppsalafik med en morotskaka och en sverigevän framför mig istället för på mitt internatrum. Jag fyller i varje dag på min kalender jag har uppsatt på väggen med orange markeringspenna och ibland gör jag det med ångest för att dagarna går, ibland gör jag det med glädje för att jag snart får komma tillbaka till Sverige igen. Jag vet inte om jag vill prata med er där hemma eller inte för när jag gör det kommer jag bara på hur mycket jag saknar er.

Kanske tänker jag bara för mycket