Jag har diskborstekrig med Hanna i elevköket och jag sitter på min säng och pratar med Märtha tills Marie kommer och kör iväg oss. Jag sitter hopklämd mellan fina fina människor varje kväll för att lyssna på julsageläsning och jag sitter sisådär en halvtimme senare återigen hopklämd mellan fina fina människor för att titta på SVT:s julkalender. Jag äter sconesfrukost och stulen isglass och ser mitt förråd av Sverige-knäckebröd och Sverige-te långsamt sina. Jag skriker bort min röst i partybussen och jag dansar fuldans på samma klubb för tredje helgen i rad.

Och om tre dagar är jag långt härifrån.

Det har gått läskigt fort och vi har redan förbrukat hälften av dagarna på våra Kenya-konton som bara töms, aldrig fylls på. Eller så kan man välja att se på det tvärt om, att lika mycket som vi har fått göra, lika mycket har vi kvar. Då känns det lite bättre. Många känner sig nedstämda över att återvända till det land vi förut kallade hemma, men inte jag. Jag längtar efter pappas mat, efter Hannas dåliga humor, efter kvällspromenader, efter Victorias osammanhängande utläggningar, efter Uppsalafika, efter Saras skratt, efter Vinterstudion, efter att sitta mitt emot Ida och berätta allting för att jag vet att hon kommer bry sig hur oviktigt det jag säger än må vara, efter munkte, efter Hedvigs utbrott, efter att köra bil, efter tystnad, efter alla de personer som gjorde det så svårt att lämna Sverige i augusti. Det ska bli skönt att få komma hem och fylla på med lite Sverige, nästan lika skönt som det ska bli att komma tillbaka hit igen. Få se allting på lite avstånd för då lägger man liksom ännu mer märke till allt det fina. På samma vis som dessa fyra månader verkligen har fått mig att lägga märke till allt det Sverigefina. Vi har så mycket fint omkring oss, jämt och hela tiden. Sådant som vi liksom aldrig lägger märke till, som vi bara tar för givet. Jag tror jag har blivit bättre på att inte ta för givet.

Och om tre dagar får jag andas in Sverigeluft och krama om er igen.

 

Min kära familj. Bilden ovan är tagen förra året kvällen (natten) innan julafton i vårt lätt kaosiga vardagsrum. Vi hade som vanligt överskattat oss själva, var försenade trötta irriterade och satt och åt donken i soffan. Precis som det på något sätt alltid blir.

 

Älskade älskade Uppsala. Snart ska mina slitna vans få vandra på dina gator igen.

 

Jag saknar Matildas matbord, nästan lika mycket som personen som syns bakom det. Men mest av allt saknar jag nog hennes te.

 

Jag saknar mina Kottar.

 

Och jag saknar Moa och hennes alla påhitt.

 

Tre dagar hörni, sedan är den välbehövliga pausen från mitt sällskap till ända. Och ni har inget att säga till om.